Jag
står vid ett vägskäl
och
har gjort det ett tag nu.
Står
och begrundar de vägval som finns.
Total
utplåning av Lotta skedde för 18 år sedan.
Jag
kommer längre inte ihåg vem hon var. Vet inte om jag vill ha något
av henne tillbaka.
Det
enda jag vet är att Lotta inte längre är nöjd med den hon är.
Lotta
är inte längre nöjd med vad hon tar av det livet har att erbjuda.
Mamman
däremot är nöjd, så länge hennes familj är det.
Det
är så skönt att gömma sig i mamman, hon går fram som en
bulldozer.
Hon
känner inte efter, för henne räcker existensen.
Mamman
struntar i sitt utseende, ålder, kläder. Ja hon struntar kapitalt i
sig själv.
Att
vara en bra mamma är det enda som räknas.
Och
nu får mamman nästan aldrig några kramar, knappt så hon får röra
sitt barn. Inte en enda gång under 17 år har hon fått höra ”jag
älskar dig mamma” men det har inte bekymrat henne.
Men
att knappt få röra sitt älskade barn, hugger ordentligt i hjärtat.
Denna
frigörelseprocess hemma gör att mamman inser att livet är så
mycket mer än att bara vara mamma och då träder Lotta fram.
Hon
tar en titt spegeln och utbrister ”Holy hell! Vad har du gjort med
dig själv”??
Hon
granskar kritiskt allt runt omkring henne. Känner sig allt annat än
nöjd.
”Förutom att bli/vara mamma, vad har jag åstadkommit? Hur många av mina mål i livet
har
jag uppnått? Är detta verkligen livet jag vill leva?”
Så
nu står jag alltså här vid vägskälet och funderar. 3 år till
har jag på mig att
komma
fram till något vettigt. 3 år till håller mamman rodret. Lotta
sätter sig ner och funderar och planerar. Gör några korta inhopp
för att inte totalt förfalla.
Att
göra ett försök till reboot genom juicefasta i 10 dagar (eller
förhoppningsvis fler) är ett av hennes projekt. Håll tummarna för
att hon lyckas.
Kram!
Här är en som håller båda tummarna,finaste Lotta <3
SvaraRadera