fredag 8 maj 2015

Asperger

Asperger. Jag smakar på ordet. Upprepar det inom mig.
Asperger.
Jag som jobbar inom skolans värld, har stött på ordet förut.
Ordet, men inte människan bakom.
Eller så har jag det, och gör det dagligen utan att veta om det
Den är lurig den där Asperger.
Speciellt om du själv är en öppensinnad människa.
En människa som inte gärna sätter in andra i fack.

Du ser Asperger på tisdagkvällar och du älskar honom.
Sheldon Cooper, han är ju så underbar.
Du älskar honom.
Jag älskar honom.
Jag har min alldeles egna Sheldon hemma.
Utan tvångstankarna, tack gode gud för det.

Nu har mitt älskade barn fått sin diagnos.
Jag kan inte säga att jag är förvånad.
En dag sa hon till mig, mamma jag känner mig fel.
Då började jag fundera. Eftersom både skola och samhälle är så fyrkantigt,
så kanske de behöver sätta en stämpel på min dotter.
Den stämpeln, det facket, är förmodligen Asperger.
Så tänkte jag och jag hade rätt.

Skolan och samhället behöver denna diagnos för att förstå min dotter.
Asperger syns inte utanpå.
Därför har andra svårt att förstå hur en så högintelligent människa
har svårt med socialt samspel. Har svårt att sköta vardagliga rutiner utan ett schema.

I och med diagnosen öppnas möjligheter.
När samhället och skolan förstår vill de hjälpa.
Hjälpa min dotter att passa in i fyrkanten.
För det är viktigt för samhället att vi gör det.
Vi får vara annorlunda, men på samhällets villkor.

Nu får min dotter en massa rättigheter
och det är ju bra. Även om jag innerst inne tycker att det är samhället
som är lite väl fyrkantigt.
Men det kan ju få min dotter att må bra med sig själv igen.
Och det är viktigast för mig.