När ens barn har ångest

Det finns dagar då jag mår dåligt, då jag är riktigt under isen. Men jag tillåts inte må dåligt , utan måste vara stark. Jag måste vara min dotters klippa. Den som bär henne under hennes tunga stunder. Det blev bättre när vi flyttade ner till Uddevalla. Hon får gå ett gymnasieprogram som passar henne utmärkt. Hon fick nya bekantskaper. Men nu är hon ensam igen. Hennes sociala akwardness försvårar umgänge med andra.

Nu kommer det dagar då hon har ångest och dövar den med att sova bort tiden. Idag verkar vara en sådan dag. Hon sover mest hela tiden, har inte kommit ut ur rummet alls. Jag har tittat till henne några gånger för att försäkra mig om att hon andas.

Jag hade behövt komma ut och ta lite frisk luft. Ta en träningsrunda i mina älskade trappor. Men jag sitter hemma som stand by ifall hon stiger upp och är hungrig. Eller vill ha mitt sällskap. Kanske ta en promenad.

Mitt liv har varit i stand by i några år nu. Det finns dagar då jag bara vill gråta, men jag kan inte ge efter för den känslan. Att kapsla in sin sorg och frustration, det tar på kroppen som nu värker då och då. Det finns en oro att värken blir kronisk. Att jag till slut inte orkar kämpa emot.

Idag orkar jag kämpa. Idag mår jag ganska bra, men jag är uttråkad och träningssugen. Önskar att jag hade någon att prata med. Att bjuda på kaffe och svamla bort tiden med. Någon som ger mig hoppet om ljusare tider...

Det fanns en tid då hon var glad och nöjd. Då hennes behov var basala: mat, sömn och kärlek. Då jag kunde trösta henne och vara hennes lekkompis. Det var enkelt att vara mamma då.

Svinaktiga män, ett nytt fenomen??

Idag fylldes jag av en olustkänsla som jag inte haft på flera år. Jag läste ett inlägg på instagram av en kvinna jag inte känner personligen, men en kvinna jag likväl tycker om och vill väl. Hennes konto har invaderats av män som inte vill henne väl.

När hon berättade om detta, förflyttades jag 30 år bakåt i tiden. Då jag gick gymnasiet. Hur utsatt jag kände mig varje dag då jag gick till skolans fik- För på vägen dit var man tvungen att passera en sittbänk (oranga stolar) där ofctast ett gäng killar satt och synade alla förbipasserande tjejer. Varje gång jag passerade gänget, kröp jag ihop för att inte synas. Jag är 163 cm lång (kort alltså) men kutade med ryggen och försökte göra mig mindre. Hur sjukt är inte detta?

Jag förflyttas även till tiden då jag flitigt besökte diskotek eftersom jag älskar att mingla och att dansa. Min röv var tydligen till för allmänheten att tafsa på. För det gick inte en utekväll utan att min kropp förvandlades till ett köttstycke som det var fritt fram att genomgående syna och tafsa på.

När jag skulle promenera hem dessa kvällar, valde jag oftast en mindre upplyst väg för att smälta in i omgivningen. Kanske ologiskt val anser väl de flesta, men för mig var det helt logiskt att ta omvägar hem som inte var upplysta eller vältrafikerade. Jag kände mig som tryggast då (småstad).

Jag flyttas även till mellanstadietiden då jag fick höra att jag var en flodhäst (då jag spelade fotboll på rasterna och killarna inte kunde tackla ner mig), som hade mustasch och håriga ben. Då jag blev nebrottad av en jämnårig kille som sedan la sig på mig där i snön och låg kvar där ett tag. Då fattade jag inte vad han pysslade med men jag fick en olustkänsla i magen.

Jag har alltid varit viljestark och kört mitt race och inte tänkt på vad andra tycker och tänker. Jag har sett mig som självständig och stark. Skinn på näsan, ingen man trampar på. Målmedveten, driven. Ändå har jag varit med om män som betett sig som svin.

Att påstå att våldtäkter är ett nytt fenomen som uppkommit i och med ”flyktingkrisen” är bara ett stort jävla hån. Vita medelålders män som berättar ”sanningen”. De männen har bidragit till den skeva kvinnosyn som finns idag. De är, märk väl, jämnåriga med mig.... Vi stackars sköra kvinnor blir slagträn i en hatkampanj, som barn i en skilsmässa. Fy fan för er ”sanningssägare”!!

Det är män som dem som får mig att sakta men säkert börja avsky män. Jag blir kräkfärdig.. och arg.. så fruktansvärt ilsken, kränkt och hatisk. Och det värsta i kråksången är att de lär inte fatta att det är de som förstör. För dem är det viktigast att synas och höras. Att lyssna lär de aldrig göra.....

Inget hemmafrumateriel

Ja så var jag här igen. Skriver hellre blogginlägg än att ta tag i hushållssysslor. Att städa, hur tråkigt är inte det? Som att spackla och slipa vägg innan den ska tapetseras. Ett arbete som inte syns när allt är klart men som syns om man inte gör det. Så onödigt.. 

Jag kallar mig feminist. Men undrar om mitt äktenskap verkligen är så jämställt som jag vill att det ska vara. Min make brukar få ta tag i det där tråkiga, för av någon outgrundligt anledning har jag aldrig ork för det.

Visserligen har jag närapå utmattningssyndrom för jag är konstant trött och saknar motivation till annat än att gå till jobbet. Ja, motivation till att gå till jobbet är väl lite överdrivet, men man får ju åtminstone lön för mödan. En lön som man inte riktigt har ork att spendera på sådant man tycker är roligt. Men förvisso pengar till det nödvändiga.. Ja och så får man lite socialt liv och utmaningar.

Eller nu ljuger jag. Jag har motivation till att träna. Det är ju kul. Men när jag jobbar, orkar jag inte vara motiverad till träning. Då biter jag ihop och går till gymmet ändå, för träning gör att jag känner mig mindre trött.

Min högsta önskan (förutom frisk familj, fred på jorden och allt det där andra som man nu ska önska om man är en sund och snäll medmänniska) är att maken blir hemmaman och därmed hinner och orkar göra det jag tycker är tråkigt.. Jojo, så jämställd är jag innerst inne ;-).. Men visst, han behöver också det sociala liv jobbet innebär, samt känna uppskattning för det han gör. Så ego är jag inte att jag missunnar honom det.

 Men önska får jag väl ändå göra ?

Ja, jag erkänner, jag är en udda fågel... eller så är jag sönderstressad  av livets motgångar så jag önskar mig ett ojämställt äktenskap till min favör.

Bildtext: Jag skrev en lista på det jag tänkte få gjort innan söndag. Ingenstans står det om något blogginlägg. Nå då kan jag stryka det som inte står på listan från listan :-D

Med hopp om ett bättre och snällare år.

Min summering av 2016: första halvan var skit (en förlängning av 2015 som var skit) och andra halvan har inneburit positiva förändringar.

2017 ska bli året som fortsätter med det positiva. Och det ska bli mitt träningsår.

Men innan jag fortsätter vill jag klargöra en del saker:

1. Jag är kroppsaktivist. Alla kroppar är bra kroppar, oavsett hur de ser ut. Min kropp är helt okej, men den begränsar mig just nu i och med min vikt. Jag har dessutom varit konstant trött så min viktresa neråt handlar mest om att få ork, energi och möjlighet till träning.

2. Jag är inte ett fan av dieter. De som skapar dessa dieter är egentligen inte ute efter ditt välmående utan av dina pengar. Du måste hitta ditt sätt att må bra. Jag kör Viktväktarna nu endast för att deras poängsystem tilltalar mig. Det funkar för mig och min make just nu. Dessutom innebär mötena lite mer socialt liv för mig.

3. Träna gör man för att må bra. Det är jag själv som avgör vilken träningsform som får mig att må bra. Jag tycker om styrketräning (att forma kroppen) och dansinspirerade gruppträningar (hallå, vem gillar inte dans liksom ;-)). Det som funkar för dig, avgör DU.. ingen annan.

4. Mitt sätt att leva är kanske inte kompatibelt med ditt. Och det är ok. Men acceptera att det som fungerat för dig, fungerar kanske inte för mig.

5. Att säga att det handlar om prioriteringar eller sitter i psyket är strängeligen förbjudet på mina sidor på fb eller instagram. Skuldbelägg inte på det sättet. Då är du inte välkommen. Som sagt, ditt välmående bygger på dig och dina förutsättningar. Mitt välmående bygger inte på det som får dig att må bra.

6. Jag gillar att få tips och pepp. Men tänk till innan du yttrar dig. Det finns följare/vänner på mitt konto som inte mår bra av hets och skuldbeläggning.

Som sagt, 2017 ska bli mitt träningsår. Kanske året även kommer att handla mer om mig själv. Huvudsaken att jag mår bra och att de mina mår toppen.

Mitt nyårslöfte? Ja av princip brukar jag inte ge några nyårslöften. Men min hjärna ändrade sig i skrivandets stund.

Mitt nyårslöfte är att inte klampa in på andras konton och vädra oombedda åsikter utan filter. Har jag inget snällt att säga så säger jag det inte alls... på fb/instagram. Kan tyvärr inte lova detta om vi träffas irl ;-)

Gott Nytt År alla. Vi ses nästa år. 

Bildtext: Nya året välkomnas i hemmets lugna vrå. Mitt sällskap är katterna (maken jobbar och dottern är hemlig och har stängt in sig i sitt rum) fram till 22.00. Därför den enormt sexiga combon av lilla svarta och rosa myssockar :-D

Hur svårt kan det vara??

Det är som att föräldraskapet upphör då barnen blir tonåringar. Jag skulle vilja påstå att är det någon gång föräldrar sätts på prov, så är det när barnen blir tonåringar.

Det är jobbigt att tampas med fördomar och vikthets. Det är jobbigt att lida av ätstörning och självhat. Det är tufft att må psykiskt dåligt. Jag har själv varit där så en viss erfarenhet har jag på det området.

Men... gissa om det är tufft och jobbigt att vara förälder till någon som mår dåligt. Som går igenom allt ovanstående. Då du måste vara stark medan ditt inre går sönder. Och ingenting du gör, kan hjälpa på traven.

Efter att ha läst ett instagraminlägg om tidningen MåBra (hos inte_märkvärdig_men_tänkvärdig, en underbar männniska f.ö) började mina tankar snurra kring tidningar som dessa. De är rena rama skittidningar för de får en att må allt annat än bra.

Hur som helst, jag har många gånger letat efter tidningar som riktar sig till mig. Som får MIG att må bra. En 46-årig hårt arbetande kvinna som är mamma till en tonåring. Som fullständigt struntar i grå hår och rynkor. Som inte är religiös. Som älskar att dansa och titta film. Som lyssnar på hårdrock, punk, disco. Som är allt annat än händig, modemedveten eller intresserad av mat. Som faktiskt är nöjd med mitt yttre för det mesta. Jag behöver verkligen inga tips på hur jag slipper mitt sötsug eller recept på nyttiga kladdkakor.

Nyttiga kladdkakor smakar skit!! (en åsikt, inte fakta ;-))

Det finns ingen tidning som tilltalar mig. På min önskelista finns en tidning som riktar sig mot föräldrar till tonåringar. Med tex tips på snabba och enkla maträtter, Lista med uteställen för 30-40+ med recensioner (på musiken och dansmöjligheten) .Tips hur man hanterar vikthets och ätstörningar hos ens barn. Tips på bloggar som riktar sig till såna som mig.

Hur svårt kan det vara??

I nöd och lust

Så många gånger jag har ställt mig upp igen, det är helt fantastiskt. Men det börjar bli lite väl många ronder nu. Psyket är starkt, en skoningslös bulldozer och fram till nu har kroppen hängt med. Nu börjar kampen ta på fysiken, vilket utmynnar i en trötthet. En förlamande trötthet vibrerar i kroppen men psyket manar på. Inte ge upp. Du måste se till att ditt barn klarar sig själv först. Sen kan du ge vika. Var inte en mes, känn inte efter så mycket.

Allt det här kämpandet med tillvaron där den största glädjen är att ens barn äter middag med en, eller att kylans förlamande grepp om stan släpper taget, eller att soffan är katthårsfri på kvällen när man kommer hem från jobbet. Det greppar tag och drar ner.

Visst det är fantastiskt att kunna uppleva små glädjeämnen, men nog hade det varit skönt att få ha några månader där det största bekymren skulle vara lite för svalt sovrum, för hög elräkning, katthår på spisen eller för trånga kläder.

Hur som helst, i motgång testas vännen. Och jag har insett att jag har en riktigt sann vän i min make. Han har stått vid min sida vid varje motgång. Vi hann få några månader tillsammans då livet lekte och förälskelsen bar oss ovanför vardagens grå massa. Han var en 25-årig singelkille som valde en 34-årig småbarnsmamma och som dessutom stannade vid min sida trots allt han fick gå igenom med mig.

Nu har jag bearbetat all sorg föräldrarnas bortgång o min infertilitet innebar och min känslomässiga blockering har därmed släppt. Flytten innebar en stor omställning men var så bra för min dotter. Äntligen mår hon bra. Hon äter, ja hon till och med lagar ett mål mat själv när hon blir hungrig och inte ids vänta på middagen.

Facebook och Instagram, har skaffat mig bekanta via dessa medier. Men blir ibland så less, Allt hat som florerar. Det gör mig ledsen. Fasaden som upphålls, det där klämkäcka.. det gör mig ledsen. För jag orkar inte just nu. Orkar inte vara konstant glad och positiv utåt. Jag är fylld av intensiva känslor, konstant. Finns som inget mellanläge. Funderar på att ta en paus från dem igen. Men samtidigt så har jag hittat konton som får mig att fortsätta kämpa mot hatet och orättvisor. Som får mig att känna mig meningsfull.

Riktigt nära vänner har jag inte. Men det är okej. Det gör vissa beslut enklare att ta. Som att flytta 155 mil till exempel.I 

Drastiskt beslut är ibland livsnödvändigt

Ni vet den där känslan man får efter att man haft en sprängande huvudvärk som till slut släppt?

Jag brukar bli euforisk och fylld av rastlös energi som jag behöver få utlopp för och därför städa frenetiskt hemma eller ta en lång rask promenad.

Den känslan har jag konstant just nu. Att vara förälder när ens barn mår dåligt är fan inte lätt. Jag kan tänka mig att när ens barn är allvarligt sjuk så infinner sig ändå ett slags hopp eftersom det är nödvändigt för att orka. Men när ens barn inte vill leva, då har man inte ett endaste halmstrå att greppa efter. Hur hanterade jag detta? Jo jag lade mer fokus på mitt jobb. Det var ju någonting jag kunde kontrollera och som dessutom var utmanande. All energi gick åt till jobbet så när jag kom hem var jag helt slut. Flera nätter i veckan låg jag sömnlös och grubblade på hemsituationen och grät av förtvivlan och frustration.

Mitt barn fick medicin mot sin depression och det hjälpte en del mot de själsliga sår hon har. Men hon åt fortfarande dåligt, hon sov bort mycket av sin tid, hon misskötte skolan och hon stängde in sig på sitt rum. Jag försökte med piska och morot, försökte vara förstående och försökte peka med hela handen. Ingenting hjälpte. Hon vantrivdes och var bara en skugga av sitt forna jag.

Till slut tog jag beslutet att göra något drastiskt. Något som hon och jag pratat mycket om länge. ”Nu flyttar jag och Isabella” sa jag till maken. ”Du får mer än gärna haka på, men jag förstår om du inte gör det.” Det fanns inga andra alternativ längre, vilket min make förstod.

Så sedan 10 juli detta år är vi Uddevallabor, hela högen. 155 mil söderut gick flyttlasset och det var kroppsligt slitsamt. Vi lämnade föräldrar, syskon och syskonbarn och det är själsligt uppslitande. Men det var nödvändigt.

Att se mitt barn idag ger mig förhoppningar. Hon äter, hon skrattar, hon umgås med oss. I augusti börjar hon om ettan på gymnasiet för tredje gången. Jag har lovat henne att bli en mer närvarande mamma som hjälper henne med det praktiska (påminna om läxor/prov, passa tider mm) om det behövs. Nu kan jag bara hålla tummarna att kompissituationen lättar för henne så kan jag slappna av lite mer och sova bättre på nätterna. Och min dotter kan så småningom komma ut i arbetslivet.