Mamman vs Lotta

Jag står vid ett vägskäl

och har gjort det ett tag nu.

Står och begrundar de vägval som finns.

Total utplåning av Lotta skedde för 18 år sedan.

Jag kommer längre inte ihåg vem hon var. Vet inte om jag vill ha något av henne tillbaka.

Det enda jag vet är att Lotta inte längre är nöjd med den hon är.

Lotta är inte längre nöjd med vad hon tar av det livet har att erbjuda.

Mamman däremot är nöjd, så länge hennes familj är det.

Det är så skönt att gömma sig i mamman, hon går fram som en bulldozer.

Hon känner inte efter, för henne räcker existensen.

Mamman struntar i sitt utseende, ålder, kläder. Ja hon struntar kapitalt i sig själv.

Att vara en bra mamma är det enda som räknas.

Och nu får mamman nästan aldrig några kramar, knappt så hon får röra sitt barn. Inte en enda gång under 17 år har hon fått höra ”jag älskar dig mamma” men det har inte bekymrat henne.

Men att knappt få röra sitt älskade barn, hugger ordentligt i hjärtat.

Denna frigörelseprocess hemma gör att mamman inser att livet är så mycket mer än att bara vara mamma och då träder Lotta fram.

Hon tar en titt spegeln och utbrister ”Holy hell! Vad har du gjort med dig själv”??

Hon granskar kritiskt allt runt omkring henne. Känner sig allt annat än nöjd.

”Förutom att bli/vara mamma, vad har jag åstadkommit? Hur många av mina mål i livet

har jag uppnått? Är detta verkligen livet jag vill leva?”

Så nu står jag alltså här vid vägskälet och funderar. 3 år till har jag på mig att

komma fram till något vettigt. 3 år till håller mamman rodret. Lotta sätter sig ner och funderar och planerar. Gör några korta inhopp för att inte totalt förfalla.

Att göra ett försök till reboot genom juicefasta i 10 dagar (eller förhoppningsvis fler) är ett av hennes projekt. Håll tummarna för att hon lyckas.

Kram!