söndag 30 oktober 2016

I nöd och lust



Så många gånger jag har ställt mig upp igen, det är helt fantastiskt. Men det börjar bli lite väl många ronder nu. Psyket är starkt, en skoningslös bulldozer och fram till nu har kroppen hängt med. Nu börjar kampen ta på fysiken, vilket utmynnar i en trötthet. En förlamande trötthet vibrerar i kroppen men psyket manar på. Inte ge upp. Du måste se till att ditt barn klarar sig själv först. Sen kan du ge vika. Var inte en mes, känn inte efter så mycket.

Allt det här kämpandet med tillvaron där den största glädjen är att ens barn äter middag med en, eller att kylans förlamande grepp om stan släpper taget, eller att soffan är katthårsfri på kvällen när man kommer hem från jobbet. Det greppar tag och drar ner.

Visst det är fantastiskt att kunna uppleva små glädjeämnen, men nog hade det varit skönt att få ha några månader där det största bekymren skulle vara lite för svalt sovrum, för hög elräkning, katthår på spisen eller för trånga kläder.

Hur som helst, i motgång testas vännen. Och jag har insett att jag har en riktigt sann vän i min make. Han har stått vid min sida vid varje motgång. Vi hann få några månader tillsammans då livet lekte och förälskelsen bar oss ovanför vardagens grå massa. Han var en 25-årig singelkille som valde en 34-årig småbarnsmamma och som dessutom stannade vid min sida trots allt han fick gå igenom med mig.

Nu har jag bearbetat all sorg föräldrarnas bortgång o min infertilitet innebar och min känslomässiga blockering har därmed släppt. Flytten innebar en stor omställning men var så bra för min dotter. Äntligen mår hon bra. Hon äter, ja hon till och med lagar ett mål mat själv när hon blir hungrig och inte ids vänta på middagen.

Facebook och Instagram, har skaffat mig bekanta via dessa medier. Men blir ibland så less, Allt hat som florerar. Det gör mig ledsen. Fasaden som upphålls, det där klämkäcka.. det gör mig ledsen. För jag orkar inte just nu. Orkar inte vara konstant glad och positiv utåt. Jag är fylld av intensiva känslor, konstant. Finns som inget mellanläge. Funderar på att ta en paus från dem igen. Men samtidigt så har jag hittat konton som får mig att fortsätta kämpa mot hatet och orättvisor. Som får mig att känna mig meningsfull.


Riktigt nära vänner har jag inte. Men det är okej. Det gör vissa beslut enklare att ta. Som att flytta 155 mil till exempel.I 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar