Drastiskt beslut är ibland livsnödvändigt

Ni vet den där känslan man får efter att man haft en sprängande huvudvärk som till slut släppt?

Jag brukar bli euforisk och fylld av rastlös energi som jag behöver få utlopp för och därför städa frenetiskt hemma eller ta en lång rask promenad.

Den känslan har jag konstant just nu. Att vara förälder när ens barn mår dåligt är fan inte lätt. Jag kan tänka mig att när ens barn är allvarligt sjuk så infinner sig ändå ett slags hopp eftersom det är nödvändigt för att orka. Men när ens barn inte vill leva, då har man inte ett endaste halmstrå att greppa efter. Hur hanterade jag detta? Jo jag lade mer fokus på mitt jobb. Det var ju någonting jag kunde kontrollera och som dessutom var utmanande. All energi gick åt till jobbet så när jag kom hem var jag helt slut. Flera nätter i veckan låg jag sömnlös och grubblade på hemsituationen och grät av förtvivlan och frustration.

Mitt barn fick medicin mot sin depression och det hjälpte en del mot de själsliga sår hon har. Men hon åt fortfarande dåligt, hon sov bort mycket av sin tid, hon misskötte skolan och hon stängde in sig på sitt rum. Jag försökte med piska och morot, försökte vara förstående och försökte peka med hela handen. Ingenting hjälpte. Hon vantrivdes och var bara en skugga av sitt forna jag.

Till slut tog jag beslutet att göra något drastiskt. Något som hon och jag pratat mycket om länge. ”Nu flyttar jag och Isabella” sa jag till maken. ”Du får mer än gärna haka på, men jag förstår om du inte gör det.” Det fanns inga andra alternativ längre, vilket min make förstod.

Så sedan 10 juli detta år är vi Uddevallabor, hela högen. 155 mil söderut gick flyttlasset och det var kroppsligt slitsamt. Vi lämnade föräldrar, syskon och syskonbarn och det är själsligt uppslitande. Men det var nödvändigt.

Att se mitt barn idag ger mig förhoppningar. Hon äter, hon skrattar, hon umgås med oss. I augusti börjar hon om ettan på gymnasiet för tredje gången. Jag har lovat henne att bli en mer närvarande mamma som hjälper henne med det praktiska (påminna om läxor/prov, passa tider mm) om det behövs. Nu kan jag bara hålla tummarna att kompissituationen lättar för henne så kan jag slappna av lite mer och sova bättre på nätterna. Och min dotter kan så småningom komma ut i arbetslivet.