Otillräcklig superhjältemamma

Jag ser  men jag betraktar inte.
Jag ser läppar röra sig men jag hör inte.
Avgrundsvrålet överröstar allt
Ett avgrundsvrål av övermäktig förtvivlan

Mörkret sluter sig runt om mig.
Jag vill bara krypa ihop, skydda mig från det.
Förtvivlan, frustration, rädsla.
Smärta, sårbarhet, gråt
Så mycket gråt.

Men jag måste bita ihop.
Vara stark.
Så jävla förbannat stark.
Käkarna pressas ihop hårt
Övermänskligt hårt.

Jag är superkvinna. Har superkrafer.
Eller inte.
Vill bara sova bort det jobbiga.
Men det är bara att kämpa vidare.
Finnas där för den människa vars existens beror på mig.
Men som nu inte vill existera.

Vad gör jag nu?
Jag är otillräcklig.
Ett sår baddar man och plåstrar om.
Blåser lite på skadan så *poff* är allt bra igen.
Men nu... vad gör jag nu?
När mina mammasuperkrafter inte kan lindra smärtan.

Jag hör inte.
Jag betraktar inte.
Avgrundsvrålet överröstar allt annat.
Avgrundsvrålet förtär mig.